"Jag önskar att jag inte hade ätit av kakan", sa en vän en gång, och la ifrån sig den halvätna kakan med äcklad min. "Det bästa vore om man spottade ut godiset i stället för att svälja det. Så slipper man kalorierna", sa en kollega vid ett annat tillfälle. Samtidigt satt ätstörningspatienterna i rummet intill och petade i maten medan de skrapade smöret av knäckebrödet och gömde det i en servett eller åt kopiösa mängder mat som de kräktes upp igen så fort de fick tillfälle.
I samtalet med många av mina patienter, och även en del vänner och bekanta, finns en gemensam nämnare - självförakt. Även i somliga samtal jag har med mig själv visar det där föraktet sitt fula tryne, fast jag har dock hittat olika sätt att stänga av den rösten. Sönderskurna armar, överkonsumtion av alkohol, droger, mat eller självspäkning är olika sätt som självföraktet visar sig på. En känsla av ovärdighet, överflödighet och misslyckande. Vart jag än tittar ser jag det - självföraktet. Som tar sig både subtila och tydliga uttryck.
Jag har funderat en del på var detta kommer ifrån, varför så många människor hatar sig själva trots lycklig barndom och självkänsla serverat på silverfat. Är det sättet vi konsumerar människor på i vårt samhälle, både vad gäller vänskaps- och kärleksförhållanden? Vår tids utbytbarhet, och den medföljande känslan av otillräcklighet? Eller är det samhällets smalhets, krav på evig ungdom och ouppnåeliga ideal?
Alla kan ha dåliga dagar då livet känns extra jobbigt och då tankarna om sig själv är låga, men många känner så varje dag, en känsla som tar över deras liv och gör att de vill ta livet av sig för att de runt omkring ska slippa denna "börda". Jag står maktlös och ser på, försöker poängtera deras fina egenskaper, visa att det är samhällets skevhet som styr deras tankar i fel riktning. En masspsykos.
Det är inte lätt att känna sig nöjd i vår retuscherade verklighet där människor tycks vara mer utbytbara än någonsin förr och där yngst och smalast vinner. Och har man redan från början ett skörare psyke så är det desto svårare. En motprestation vore att föredra. Att skala av masker, riva fasader och visa hur verkligheten ser ut på riktigt. Våga prata om det som är jobbigt, våga ifrågasätta i stället för att följa den stora massan. Och framför allt - kunna äta den där kakan, eller en tallrik pasta, utan dåligt samvete.
Källa: HD.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tänk på att du är personligen ansvarig för dina kommentarer som du skriver och lämnar här. Så håll en trevlig och god ton för allas trevnad. Samt tack på förhand för ditt inlägg och din delaktighet här.
Har du frågor kontaktar du oss enklast och snabbast på post@hbgnyheter.com